Kanske mitt favvobröllop någonsin.
-
Pages
-
Categories
…
Jag har just kommit hem efter två månader utomlands. Jag har plåtat bröllop i ett fort i Spanien, på ett berg i Colorado, en lada i New York, ett risfält i Bali och en massa andra ställen. Hur jag än vrider och vänder på det känns allt så…bisarrt. Ett liv på låtsas. Allt är så fantastiskt så att jag – bokstavligt talat – måste nypa mig i armen för att kolla om det är på riktigt.
Men nu är jag hemma igen. Hos de som betyder mest.
Och av nån anledning sätter jag på lite musik.
Håkan.
Och precis som alltid bryter han ner alla murar.
Jag sitter framför datorn och tårarna rinner.
Igen.
Mest för att jag lever livet.
Som aldrig förr.
Campos
Jag tänkte skriva det här på den andra bloggen, men det slår mig de som läser där inte känner mig som ni gör. Ni som trots allt finns kvar där i skuggorna. Jag har just vandrat gata upp och gata ner i Campos här på Mallorca och även om det känns fint att vara i Spanien – och på Mallorca – igen, kan jag meddela att Campos är en trött liten stad den här torsdagen i juni. Jag ser svalorna som flyger över hustaken och med ens tänker jag på Gotland där nu hela min familj är samlad. Alla utom jag.
Jag lever ett oerhört priviligierat liv och jag skakar ständigt på huvudet över hur bra jag har det.
Hur bra jag mår.
Igår lämnade jag Bali bakom mig för denna märkliga ö som jag också lärt mig att älska. På samma sätt som jag var extremt skeptisk till Bali innan jag åkt dit, var Mallorca ett sånt ställe jag stilla hatade utan att veta varför. Nån sorts tro att allt var Magaluf, kanske. Och så är det ju inte. Mallorca är helt fantastiskt om man struntar i det allra turistjävligaste, tro mig.
Men Campos, där jag sitter nu, 13km sydost om Palma.
Party town, it ain’t.
Jonas Pettersson
Hej Jonas,
Vi i föreningen “Jonas Petterssons Med Olika Stavning UNITED” vill härmed meddela att du utesluts ur föreningen med omedelbar verkan.
Lycka till i valet.
Mooooohahahahahahaha!
/Jonas
Candrah
Halvvägs in gråter jag.
Jag vet inte varför.
http://www.aftonbladet.se/nyheter/candrahochdoden/article7173083.ab
Jag vill skriva mer här. Så mycket händer. Jag måste bara finna tid.
Tid jag inte har.
2011
Jag har ingen aning hur många ni är som fortfarande läser här och det känns skönt på nåt sätt. Jag känner ingen press att skriva längre, även om jag ibland saknar den dagliga kontakten med svenskan.
Tanken var att jag, Jac och barnen skulle spendera sommaren i Sverige, men sen bokade jag ett bröllop på Bali, sen ett till, sen ett i Spanien, ett i USA, sen tre till och sen sket sig de planerna.
Jag kommer resa jorden runt och plåta bröllop juni till augusti och även om det kommer bli jättekul så blir det inget Sverige för mig den här sommaren och det smärtar lite. Speciellt som Jac, Noah och Joel kommer åka dit. Utan mig.
Men nästa år.
2011 kommer vi att åka till Sverige i juni och stanna ett par månader. Kanske plåta lite svenska bröllop om nån är sugen. Kanske organisera nån fotoutställning eller till och med en workshop. Ni som är kvar här kan väl berätta för de giftassugna ni känner att jag kommer finnas tillgänglig.
Ok?
Brisbane dansar och ler
Det händer att jag bara stannar till, skakar på huvudet och skrattar. Jag lever ett liv som nyfrälst, en man som kommit in i andra andningen utan att egentligen förstå vad som hänt. Det går bra att cyniskt rynka på näsan och tänka what the fuck. Du plåtar bröllop, killen, kamma dig. Jag kan ta det. Jag har inte funnit mitt kall, men jag älskar det liv jag lever just nu, jag njuter av att faktiskt, på riktigt, få göra människor lyckliga.
Reaktionerna på mitt bröllopsfotograferande har varit helt absurda.
På samma sätt som jag aldrig riktigt kunde förlika mig med det beröm jag fick för mitt bloggande har jag svårt att ta till mig berömmet för mitt fotograferande av människor på deras bröllopsdag.
Det är klart att jag är glad, det är därför jag ibland måste stanna till och skratta, men samtidigt är jag förundrad.
Jag tänker inte ifrågasätta den våg av framgång jag rider på just nu, men samtidigt måste man skaka på huvudet och le lite.
På måndag åker jag till Bali för första gången i år.
Det kommer bli sex gånger till innan året är över.
Dessutom blir det resor till Europa och Nordamerika, föreläsningar och mycket annat. Folk rycker och drar i mig och mest känns det roligt.
Jag är lycklig och har min familj vid min sida varje dag.
Man får le och skaka på huvudet då.
Man får det.
Han växte upp till slut
Jag fyller 38 i år.
Jävlar.
I.
Mig.
Och på nåt sätt har jag vuxit i kostymen. Den som alltid, alltid varit för stor och obekväm. Plötsligt står jag där, fortfarande en pojke i en mans förklädnad, men ändå.
Ändå.
Det går en man omkring i mina skor.
Och han mår ganska bra.
Fisk
Jag är inte speciellt religiös av mig och ibland märks det mer, ibland mindre. När Jacqui och jag firade vår första påsk ihop i Melbourne gjorde vi inget speciellt på långfredagen och jag frågade henne vad vi skulle äta. “Fisk”, fick jag till svar. Helt oanandes körde jag ner till min favvo fish and chip shop och beställde det vanliga. “Sure”, sa mannen bakom disken och gav mig en väntlapp med mitt ordernummer på. Jag tittade på sifforna och började lyssna efter att mitt nummer skulle ropas ut. Jag hade nummer 702.
När killen ropade ut det första numret börja jag ana att nåt var galet.
540.
Jag hade 162 nummer före mig i kön.
Trög som man är stannade jag kvar, vi behövde ju middag och fisk var det som efterfrågats.
Det tog mig två timmar att få min fisk och pommes.
Inte fan visste jag att man inte får äta kött och att ALLA därför äter fisk – och ofta fish and chips – på just långfredagen.
Did you?
God Morgon
Joel och jag vaknar till i samma ögonblick. Det är soluppgången som obarmhärtigt lyser upp vårt sovrum och gör allt orange. Vackert, men jag hade gärna sovit en timme till. Nu är det som det är. Upp och hoppa, Jonas. Byta blöja, mata barn och sen ta tag i allt annat som måste göras.
Det är ett bra liv.
Jag känner mig…tillfreds mitt i allt jag har att göra.
Jag la upp ett bröllop på bloggen tidigare. Och jag vet inte varför, men Joost och Kirstys bröllop kändes väldigt annorlunda på nåt sätt. För mig klaffade nästan allt och när jag tittar på bilderna känner jag att jag lyckade fånga dagen precis på det sätt jag ville.
Jag är extremt självkritisk, så det händer inte speciellt ofta.
Bröllopet hittar ni här.
Ibland
blir man sugen på leverpastej.
Bara så där.
Extremt svårt att göra nåt åt det suget en tisdagkväll i Brisbane.
Bzzz
Det är helt vindstilla ikväll vid vårt hus här vid havet.
Det känns lite märkligt. Vindstilla är väl inget konstigt, men att det är det just här där vi bor är extremt ovanligt.
Det är tyst.
Stilla.
Det enda man hör är myggorna som laddar upp för fest.
Måndag hela veckan
Jag noterar att morgnarna börjar bli lite kallare, eller i alla lite mindre varma. Man får aldrig den där “jaha, nu är sommaren över”-känslan här i Queensland och det är nåt jag är glad för.
Annars är det lite samma sak varje vecka för mig.
Väldigt mycket “Groundhog Day”.
Jag plåtar ett bröllop på lördagarna, reser hem eller vilar på söndagarna beroende på i vilken stat eller land jag varit i. På måndagar och tisdagar redigerar jag och har jag varit riktigt duktig är resten av veckan “ledig”. Det finns dock alltid saker att göra, men jag försöker se till att alla måsten är avklarade så tidigt som möjligt. Den här veckan har jag inte lyckats vara duktig så nu sitter jag här framför datorn igen.
Dessutom har jag köpt mycket musik.
Och mest av allt lyssnar jag på Local Natives.
Fantastiskt bra.
kejsarens nya kläder
Så jag tittar till slut på Anna Bergendahl på YouTube och än en gång slår det mig hur absurd all hype runt Mello är. Det skrivs spaltmeter om hennes Converse och det hypas och ojjas över allt som rör allt som rör allt som har med produktionen att göra.
På nåt sätt känns det konstigt att faktiskt inte ha sett nåt förrän nu.
Och också väldigt…konstigt.
Den här låten var…bäst?
Ett jättelångt jävla intro?
Berry
Jac och jag har varit i Berry, ett litet samhälle ett par timmar söder om Sydney och idag, dagen efter bröllopet är jag som vanligt helt urlakad, både fysiskt och psykiskt. Men bröllopet var fint. Jag håller på och “lär” Jac att plåta och hon funkar nu ibland som min assistent och “second shooter” när vi har bröllop och möjlighet till barnpassning.
På ett internetforum för fotografer jag är medlem i pratar de om min raketkarriär som fotograf. Om det glamorösa liv jag lever.
Tjena.
Visst, jag får resa och se en hel del, men så jävla glamoröst känns det aldrig. När man står och surar i kön på Avis i väntan på en hyrbil som inte finns i systemet känns det inte så mycket glam över fotograferandet. Jag älskar det av helt andra orsaker och jag tycker att jag lever ett oerhört lyxigt liv på så många sätt, men mest beror det på de saker jag får uppleva och de människor jag träffar. Däri ligger det fantastiska med min nya karriär, inte för att jag får åka till Bali, Mallorca och Colorado i år.
När jag läser orden ser väl även jag att det ser lite flådigt ut, men glammigt?
Nja.
Det här är Kirsty och Joost.
De gifte sig igår.
Bilden tog vi på fältet bakom deras hus.
Mer glam än så behöver jag inte.
På jobbet
Nya Zealand.
Det är nåt med stället jag gillar. Människorna är lite mer som vi svenskar på nåt sätt och vädret är definitivt mer lynnigt. Än så länge har jag bara sett nordön, så jag vet att jag har mycket kvar att upptäcka, men som sagt, NZ är ett ställe jag gärna återkommer till om och om igen. Den här bilden är från i lördags och det är nog den första jag har av mig “på jobbet”.
Mitt kontor är bättre än ditt.
Deja Vu
Jac och jag packar för flyget till Nya Zealand i morgon och jag kastar ett getöga på vilket hotell vi ska bo på i Auckland efter bröllopet.
VI ska bo i SkyCity.
Eller Nålen som jag kallade skiten way back when.
Behöver jag säga att det inte är jag som bokat hotellet.
Bajs.
Om ni tror grisar svettas…
Och SJÄLVKLART är det tropikhetta i Brisbane idag. Klockan är 21.20 och det är fortfarande 30 grader varmt ute.
Och vår AC funkar inte.
Såklart.
Perfekt dag att ha 39 graders feber på.
Murphys lag
På torsdag morgon flyger jag till Nya Zealand för årets första utlandsbröllop.
Självklart vaknar jag med feber och bihåleinflammation idag.
Slår aldrig fel.
St Patricks
Igår vid åttatiden på morgonen mördades en 12-årig pojke utanför skolan som ligger några hundra meter från vårt hus. Vi bor i en extremt lugn del av Brisbane, långt från kriminalitet och annat. Trots detta körde en 13-årig pojke en kniv i bröstet på en skolkamrat. Ingen förstår nånting just nu. Vi som bor här hör ryktena inifrån skolan, rykten som ännu inte publicerats i media. Att det handlade om droger.
För mig gör det saken ännu konstigare.
En 13-årig pojke knivmördar en 12-åring på grund av drogskulder.
Vart är världen på väg?
Varmt
Precis när jag trodde att sommaren var över väller istället årets värmebölja in. Det är i det närmaste helt outhärdligt. Inte ens att sitta blickstilla i skuggan med en tillbringare saft, isvatten eller nåt annat kallt funkar.
Luftfuktigheten ligger på nästan 90% och då spelar det ingen roll vad man gör.
Ni som varit i tropikerna vet hur det känns. Kläderna kletar fast på kroppen och allt man vill är att duscha varannan timme. Eller dricka kall öl.
Just nu känns det som att har duschat nog. Det får nog bli en kall öl. Eller två.
Jag orkar inte ens formulera mig på ett begripligt sätt.
Jag vill sätta mig i kylskåpet.
Nu.
by Silverfisken
show hide 7 comments
add a comment link to this post email a friend